Jag valde detta bloggnamn av en anldening.
Efter att ha läst på lite om det s.k Stockholm Syndrome så visar det sig vara en slags känslo inställning som förändras vid kidnappning, att trots frihetsberövelse känna ömkan eller medlidande för kidnapparen, och att man i vissa fall inte vill bli fri.
Om jag ska förklara för mig själv så känns det som att jag har ett Stockholm Syndrome a la Chili (mitt smeknamn) på det sätt att jag befinner mig på en plats långt "hemifrån", samtidigt som jag avskyr det här ofta så finns det någon slags bitteljuv känsla av att sitta i den situation jag sitter.
Jag bor som i ett kollektiv.
en vän till mig hade ett rum att hyra ut så jag slog till.
Bodde innan med en "kompis" som jag flyttade ihop med från Sverige, det visade sig vara ett misstag. Jag stod ut med henne längre än jag borde.
Jag lider av stress, har magproblem, träffar läkare ofta och har gått igenom tex gastroskopi för att hitta felet som skapar mina magproblem.
Jag har pressat mig själv hårt och stått ut med magproblem, vantrivsel där jag bodde först enbart för att jag vägrade känna mig som en förlorare genom att åka tillbaka till Sverige.
I Sverige var jag deprimerad, jag såg en chans och tog den.
Släppte allt och flyttade hit.
Det har varit den där bitteljuva känlsan ett bra tag, torts att vi var så fattiga att vi levde på spagetthi och pastasås på burk i några veckor och hade en lägenhet med kackerlackor i dikhon och garderoben så vågade jag inte åka tillbaka.
Det fanns ju så mycket att uppleva, det var så häftigt med en storstad och ett annat språk.
Jag ville inte stå ut med alla frågor varför jag åkte hem igen.
Jag ville lyckas, så därför pressade jag mig hårdare än vad jag kanske borde.
Min familj var orolig när jag fick åka akut till sjukhuset pga magproblem och att jag ofta ringde till min mor och grät över allt hemskt.
Det fick mig även att känna mig otroligt självisk, materialistisk och bortskämd.
Jag är en svensk som är van vid högre standrard och som inte stått så mycket på egna ben.
Nu kom allt på en gång, dåligt boende, inga pengar, häsloproblem som skrämde mig och en rumskamrat som det gick snett med redan från start.
Trots detta har jag kämpat och gått från temporära jobb hit och dit och inte haft någon stabil inkomst.
Nu har saker blivit mkt bättre, jag lyckades komma ifrån hon jag flyttade ihop med från Sverige, hyr ett dyrt rum hos en vän och har ett jobb som jag kommer bli fast anställd på relativt snart förhoppningsvis.
Men.
Det där "men".
Jag trivs verkligen inte där jag bor nu heller.
Det är så mycket regler.
JC är hälsofreak och pedant.
FS är också hälsofreak och värre pedant som dessutom aldrig någonsin talar om sin barndom. Väldigt hemlighetsfull coh svår att komma inpå, alla konversationer som hålls mellan oss är väldigt "ytliga"
HC är psykiskt instabil och alla dansar efter hennes pipa.
Det är väldigt många regler i huset jag bor och vi bor egentligen en för många än det ska, 2 av dem delar sovrum.
För att komma till saken så vet jag inte hur länga jag ska stå ut att bo med människor som är så komplicerade.
Här kommer jag, uppvuxen på landet med ladugård och allt.
Kommer till en storstad och lever med folk jag känt i lite över ett halvår och lever med dem, delar allt med dem förutom sovrum.
Men.
Jag har aldrig haft det så ekonomiskt stabilt som jag har det nu, vi har alltid haft det fattigt i familjehemmet och ibland har det inte funnits mat på bordet.
Det var alltid en ständig kamp om att få pengarna att räcka till och vi kunde aldrig unna oss något lyx.
Åker jag tillbaka till Sverige, måste jag bo hos mina föräldrar ett tag tills jag hittat jobb och bostad.
Det är inte det lättaste, särskilt som jag inte är utbildad, gick ut med fruktansvärt dåliga betyg från grundskolan och hoppade av gymnasiet efter ett halvår.
Hur långt kommer man då i sverige?
Hur ska jag stå ut att bo med mina föräldrar som jag inte klarar av i långa perioder.
Ska jag åka till Sverige och se hur mina pengar som jag försökt spara ihop rinner hur händerna utan att hitta varken jobb eller bostad?
DÄR är det. Precis DÄR.
Det är anledningen varför jag inte "ger upp" Jag vågar inte ta den risken att stå och stampa på samma ställe som jag gjorde innan jag flyttade hit.
Jag fick aldrig jobb i Sverige pga brist på utbildning.
Jag tvivlar på att det skulle gå så mycket bättre med en så pass liten arbetserfarenhet som ett jobb på Callcenter i drygt ett år?
Ni kan ju säga till om ni har ett jobb som betalar hyra och mat till mig i Sverige, varsågoda, ni har min email.
Men där är mitt Stockholme Syndrome, jag avskyr til viss del att bo här, men jag gillar mitt jobb, jag gillar mina vänner, jag gillar staden, jag gillar att jag inte är fattig.
Jag avskyr mitt boende, jag gillar inte maten, jag gillar inte riktigt kulturen.
Det är svårt att förklara ens för mig själv i skrift hur jag känner och varför jag känner som jag gör.
Men det är rädslan, rädslan att jag kommer ångra mig om jag flyttar tillbaka.
Och att jag inte vill släppa mina vänner och detta livet som jag fått uppleva.
Mycket förvirrat inlägg som jag nog knappt skulle förstå själv om jag läser det om en vecka.
Men det är mitt egna
Stockholm Syndrome.
